.

Denna hösten har varit en bergochdal-bana med känslor och händelser. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans i mig själv för att reda ut denna röran, men på något sätt mår jag bättre nu, men är ledsen över att det blivit som det blivit. Jag har gett mitt allt, räcker och duger inte det så finns det inget att hämta hos mig, för då vill jag inte längre ge. Ibland gäller det att se verkligheten, och leva det verkliga livet även om det gör ont och är jobbigt. Så är det för varenda människa. Det är inte bara en som alltid blir sårad, alla blir det.

4 veckor kvar av 150 % engagemang på uppsatsen. Nu vet jag att vi klarar det, för vi gör det på lika villkor och mot samma mål, annars hade det aldrig gått, livets hårda skola.

Jag tänker inte trycka ner mig själv i en situation där jag vet att jag gjort allt jag kunnat. Så dåligt självförtroende har jag inte och såpass mycket tror jag på mig själv.

---

malin